Snart ett år

Den 16/7 förra året skrev jag mitt första inlägg i den här bloggen (den första över huvud taget för min del), och det har hittills blivit drygt 140 inlägg ytterligare.

Nu är det ganska lite jämfört med många andra som skriver i sina bloggar, men jag är trots allt nöjd med det som jag presterat till dags dato.

Jag var från början mycket tveksam till att börja skriva i detta forum alls, men det har blivit som en form av "terapi" att med någorlunda jämna mellanrum få skriva av sig det som man bär på inombords (tack Claes för att du gav mig rådet att börja skriva).

Hur många (eller få) som läser det jag skriver har jag ingen som helst aning om, men jag vet att det i alla fall är några som jag känner som besöker bloggen då och då. Visst skulle det vara roligt om mitt skrivande vore av intresse för många där ute i cyber rymden, men jag skriver nästan mer för min egen del än för att tillgodose andra människor med infomation om mig och mitt leverne.

Om jag den här gången blir lite djupare i mina fundringar än vanligt så får du som eventuellt läser detta ha överseende med det.

Som person är jag sådan så att jag bryr mig om hur det går för framförallt mina nära och kära inom familjen, men jag försöker även hjälpa andra i min bekantskapskrets så gott jag kan. Det innebär ibland att jag sätter en del av mina egna intressen i andra hand, men det är ett medvetet val som jag gör.

Jag är ingen stor vän av att "vara ute i svängen", utan jag trivs oftast som bäst i sällskap av familjen, och jag har inget emot att göra en hel del saker helt på egen hand. Det är lätta att bli lite av en ensamvarg, och det är inte bra. Jag tycker jag har en ganska stor bekantskapskrets, både inom jobbet, mitt bowlande och övriga engagemang. Men jag måste erkänna att jag har ganska få personer som jag kan kalla riktiga vänner (sådana som man känner extra väl och kan anförtro sig åt med i princip vad som helst). Utanför familjen så är det nog inte mer än max 2-3 personer som jag kan kalla för riktiga vänner. Om det är bra eller dåligt har jag ingen uppfattning om, jag bara konstaterar att så är läget.

Visst funderar jag ibland över hur framtiden kommer att utveckla sig både för min egen del och för resten av familjen, och det händer att man hamnar i lite negativa tankegångar från och till. Men oftast är det inget som jag går och grubblar över någon längre tid, det är liksom inte mitt "sätt". Det finns personer som t.ex. har 30 års, 40 års & 50 års "kriser", sådant har jag varit helt förskonad från. Många har "komplex" för hur de ser ut (tjocka, smala, tunnhåriga, gråhåriga osv), men jag har inga "problem" med sådana tankar själv (ännu i alla fall). Visst vore det mycket bättre för min hälsa om jag vore smalare, motionerade mer och åt nyttigare. Men det är ett hälsoproblem för min del, inte något "komplex" som jag har och som jag ältar fram och tillbaka varje dag (det är bara lite jobbigt när man måste upp och andas medan man knyter skorna för att magen är för stor).

I ett av mina tidigare inlägg så bifogade jag en länk till ett klipp med en ny "idol" som jag fått. Killen heter Nick Vujicic, och varje gång som jag nu tycker att det känns/går lite "tungt", så försöker jag tänka på Nick. Om han orkar se positivt på tillvaron och se möjligheter istället för hinder, då borde även jag kunna lyfta hakan(hakorna)över vattenytan och få syre istället för kallsupar!



En av de saker som jag försöker bli bättre på är att inte lova något som jag inte kan hålla (jag måste i alal fall tro på att jag skall klara av det jag lovar när jag ger löftet). Men en sak som jag skall göra allt för att klara av, beskrivs i låten som Pretenders avslutar med idag. Till min familj och mina vänner skall jag göra vad jag kan för att "Stand by you".