Nu har jag varit inne i en period när jag helt saknat inspiration och motivation för att skriva något alls här i bloggen.
Jag tror det dels kan att ha att göra med att jag på jobbet sitter och försöker få till olika texter i dokument som skall in till en myndighet för godkännande, och det blir då inte så många bokstäver kvar i mig så att det räcker till att skriva även när jag är hemma.
För första gången på ganska länge så har jag åkt på att få ont i ryggen igen. Nu tror jag att det "bara" rör sig om muskelvärk (man borde vara glad över att man ha några muskler som kan värka), men det har hämmat mig lite när det gäller de jobb som jag skulle behöva få uträttade här på hemmaplan. Får nog bli ett besök till Thai massösen nästa vecka.
Det blev lite "panik" i mitten ab den här veckan. För första gången på länge så var jag med och lade bud på en bil på en nätauktion (KVD i Kungälv), och när det närmade sig tiden för auktionen så låg mitt bud i topp. Jag var tvungen att bestämma mig för hur långt jag skulle gå med i en fortsatt budgivning. Till slut så blev det i alla fall så att jag blev "lycklig" ägare till en Volvo S80 D5 av 2007 års modell som gått 17000 mil. Inget direkt drömköp, men jag tror det är en helt OK affär för att vara bilköp. Tiden får utvisa hur "utfallet" blir.
I morgon tar vi (mina föräldrar & jag) en tur ner till Överby, där skall vi träffa brorsan och brorsdottern en sväng.
Aslutningen idag blir till Svenn Rubins med en "passande" låt.
lördag 31 juli 2010
måndag 12 juli 2010
Snart ett år
Den 16/7 förra året skrev jag mitt första inlägg i den här bloggen (den första över huvud taget för min del), och det har hittills blivit drygt 140 inlägg ytterligare.
Nu är det ganska lite jämfört med många andra som skriver i sina bloggar, men jag är trots allt nöjd med det som jag presterat till dags dato.
Jag var från början mycket tveksam till att börja skriva i detta forum alls, men det har blivit som en form av "terapi" att med någorlunda jämna mellanrum få skriva av sig det som man bär på inombords (tack Claes för att du gav mig rådet att börja skriva).
Hur många (eller få) som läser det jag skriver har jag ingen som helst aning om, men jag vet att det i alla fall är några som jag känner som besöker bloggen då och då. Visst skulle det vara roligt om mitt skrivande vore av intresse för många där ute i cyber rymden, men jag skriver nästan mer för min egen del än för att tillgodose andra människor med infomation om mig och mitt leverne.
Om jag den här gången blir lite djupare i mina fundringar än vanligt så får du som eventuellt läser detta ha överseende med det.
Som person är jag sådan så att jag bryr mig om hur det går för framförallt mina nära och kära inom familjen, men jag försöker även hjälpa andra i min bekantskapskrets så gott jag kan. Det innebär ibland att jag sätter en del av mina egna intressen i andra hand, men det är ett medvetet val som jag gör.
Jag är ingen stor vän av att "vara ute i svängen", utan jag trivs oftast som bäst i sällskap av familjen, och jag har inget emot att göra en hel del saker helt på egen hand. Det är lätta att bli lite av en ensamvarg, och det är inte bra. Jag tycker jag har en ganska stor bekantskapskrets, både inom jobbet, mitt bowlande och övriga engagemang. Men jag måste erkänna att jag har ganska få personer som jag kan kalla riktiga vänner (sådana som man känner extra väl och kan anförtro sig åt med i princip vad som helst). Utanför familjen så är det nog inte mer än max 2-3 personer som jag kan kalla för riktiga vänner. Om det är bra eller dåligt har jag ingen uppfattning om, jag bara konstaterar att så är läget.
Visst funderar jag ibland över hur framtiden kommer att utveckla sig både för min egen del och för resten av familjen, och det händer att man hamnar i lite negativa tankegångar från och till. Men oftast är det inget som jag går och grubblar över någon längre tid, det är liksom inte mitt "sätt". Det finns personer som t.ex. har 30 års, 40 års & 50 års "kriser", sådant har jag varit helt förskonad från. Många har "komplex" för hur de ser ut (tjocka, smala, tunnhåriga, gråhåriga osv), men jag har inga "problem" med sådana tankar själv (ännu i alla fall). Visst vore det mycket bättre för min hälsa om jag vore smalare, motionerade mer och åt nyttigare. Men det är ett hälsoproblem för min del, inte något "komplex" som jag har och som jag ältar fram och tillbaka varje dag (det är bara lite jobbigt när man måste upp och andas medan man knyter skorna för att magen är för stor).
I ett av mina tidigare inlägg så bifogade jag en länk till ett klipp med en ny "idol" som jag fått. Killen heter Nick Vujicic, och varje gång som jag nu tycker att det känns/går lite "tungt", så försöker jag tänka på Nick. Om han orkar se positivt på tillvaron och se möjligheter istället för hinder, då borde även jag kunna lyfta hakan(hakorna)över vattenytan och få syre istället för kallsupar!
En av de saker som jag försöker bli bättre på är att inte lova något som jag inte kan hålla (jag måste i alal fall tro på att jag skall klara av det jag lovar när jag ger löftet). Men en sak som jag skall göra allt för att klara av, beskrivs i låten som Pretenders avslutar med idag. Till min familj och mina vänner skall jag göra vad jag kan för att "Stand by you".
Nu är det ganska lite jämfört med många andra som skriver i sina bloggar, men jag är trots allt nöjd med det som jag presterat till dags dato.
Jag var från början mycket tveksam till att börja skriva i detta forum alls, men det har blivit som en form av "terapi" att med någorlunda jämna mellanrum få skriva av sig det som man bär på inombords (tack Claes för att du gav mig rådet att börja skriva).
Hur många (eller få) som läser det jag skriver har jag ingen som helst aning om, men jag vet att det i alla fall är några som jag känner som besöker bloggen då och då. Visst skulle det vara roligt om mitt skrivande vore av intresse för många där ute i cyber rymden, men jag skriver nästan mer för min egen del än för att tillgodose andra människor med infomation om mig och mitt leverne.
Om jag den här gången blir lite djupare i mina fundringar än vanligt så får du som eventuellt läser detta ha överseende med det.
Som person är jag sådan så att jag bryr mig om hur det går för framförallt mina nära och kära inom familjen, men jag försöker även hjälpa andra i min bekantskapskrets så gott jag kan. Det innebär ibland att jag sätter en del av mina egna intressen i andra hand, men det är ett medvetet val som jag gör.
Jag är ingen stor vän av att "vara ute i svängen", utan jag trivs oftast som bäst i sällskap av familjen, och jag har inget emot att göra en hel del saker helt på egen hand. Det är lätta att bli lite av en ensamvarg, och det är inte bra. Jag tycker jag har en ganska stor bekantskapskrets, både inom jobbet, mitt bowlande och övriga engagemang. Men jag måste erkänna att jag har ganska få personer som jag kan kalla riktiga vänner (sådana som man känner extra väl och kan anförtro sig åt med i princip vad som helst). Utanför familjen så är det nog inte mer än max 2-3 personer som jag kan kalla för riktiga vänner. Om det är bra eller dåligt har jag ingen uppfattning om, jag bara konstaterar att så är läget.
Visst funderar jag ibland över hur framtiden kommer att utveckla sig både för min egen del och för resten av familjen, och det händer att man hamnar i lite negativa tankegångar från och till. Men oftast är det inget som jag går och grubblar över någon längre tid, det är liksom inte mitt "sätt". Det finns personer som t.ex. har 30 års, 40 års & 50 års "kriser", sådant har jag varit helt förskonad från. Många har "komplex" för hur de ser ut (tjocka, smala, tunnhåriga, gråhåriga osv), men jag har inga "problem" med sådana tankar själv (ännu i alla fall). Visst vore det mycket bättre för min hälsa om jag vore smalare, motionerade mer och åt nyttigare. Men det är ett hälsoproblem för min del, inte något "komplex" som jag har och som jag ältar fram och tillbaka varje dag (det är bara lite jobbigt när man måste upp och andas medan man knyter skorna för att magen är för stor).
I ett av mina tidigare inlägg så bifogade jag en länk till ett klipp med en ny "idol" som jag fått. Killen heter Nick Vujicic, och varje gång som jag nu tycker att det känns/går lite "tungt", så försöker jag tänka på Nick. Om han orkar se positivt på tillvaron och se möjligheter istället för hinder, då borde även jag kunna lyfta hakan(hakorna)över vattenytan och få syre istället för kallsupar!
En av de saker som jag försöker bli bättre på är att inte lova något som jag inte kan hålla (jag måste i alal fall tro på att jag skall klara av det jag lovar när jag ger löftet). Men en sak som jag skall göra allt för att klara av, beskrivs i låten som Pretenders avslutar med idag. Till min familj och mina vänner skall jag göra vad jag kan för att "Stand by you".
söndag 11 juli 2010
Full fart men det borde bli bättre resultat
Senaste veckan så tränade jag faktiskt bowling tre gånger, detta som förberedelse inför gårdagens (lördagen den 10/7) tävling i Lysekil. Gunnar "Engan" Eliasson hade anmält mig och ytterligaretvå spelare till tävlingen, och eftesom jag trivs med att spela tillsammans med Engan så tackade jag ja, trots att det känns onödigt tidigt att spela bowling nu. Resultaten i tävlingen (för min del) får jag vara nöjd med, även om man nästan alltid tycker att det kunde ha gått bättre. Men med tanke på förutsättningarna med lite träning och "fel" årstid som det nu är/var, så gick det helt OK.
Under veckan så hade vi även besök av hela gänget från Göteborg (inkl. Sofia från England och Chritte från Värmlandsbro), och det var riktigt roligt. Familjen är viktig att måna om, detta utan att göra det för märkvärdigt.
Yngsta medlemmen Jessica är oerhört medveten om när kameran kommer fram, och hos poserar som den mest världsvana fotomodell (och hon är bara 3 år ännu).
När det gäller rubriken på det här inlägget så syftar jag både på hur det är här hemma och på jobbet.
Här hemma har jag en massa saker som jag skulle vilja få klart innan hösten, men jag är allt för ineffektiv och "lat" för att jag skall vara nöjd. Det måste till en skärpning!!!
På arbetsfronten så tycker jag mest att jag trampar vatten för närvarande. Jag vet att det finns en hel massa saker som jag skulle kunna ta tag i och försöka komma vidare med, men precis som på hemmaplan är jag allt för ineffektiv och "lat" för att komma vidare. Jag skall redan i morgon försöka göra något konkret för att komma vidare (vet bara inte vad jag skall hitta på än).
Nej, en spark i arslet är vad som behövs, och kanske KISS kan hjälpa till på traven?
Under veckan så hade vi även besök av hela gänget från Göteborg (inkl. Sofia från England och Chritte från Värmlandsbro), och det var riktigt roligt. Familjen är viktig att måna om, detta utan att göra det för märkvärdigt.
Yngsta medlemmen Jessica är oerhört medveten om när kameran kommer fram, och hos poserar som den mest världsvana fotomodell (och hon är bara 3 år ännu).
När det gäller rubriken på det här inlägget så syftar jag både på hur det är här hemma och på jobbet.
Här hemma har jag en massa saker som jag skulle vilja få klart innan hösten, men jag är allt för ineffektiv och "lat" för att jag skall vara nöjd. Det måste till en skärpning!!!
På arbetsfronten så tycker jag mest att jag trampar vatten för närvarande. Jag vet att det finns en hel massa saker som jag skulle kunna ta tag i och försöka komma vidare med, men precis som på hemmaplan är jag allt för ineffektiv och "lat" för att komma vidare. Jag skall redan i morgon försöka göra något konkret för att komma vidare (vet bara inte vad jag skall hitta på än).
Nej, en spark i arslet är vad som behövs, och kanske KISS kan hjälpa till på traven?
måndag 5 juli 2010
Slö
Jag vet inte om det beror på värmen, men senaste dagarna har jag varit slöare än vanligt.
Visserligen var jag iväg i torsdags och tränade lite bowling för första gången på nästan två månader, och i lördags var vi tur & retur till Göteborg (födelsedagskalas för lilla Jessica 3 år), men annars får jag inte mycket gjort. Känner mig mer "försoffad" än vanligt.
Det blir till att skärpa till sig lite grann, det mår jag bara bra av. Jag lånar ett tänkvärt "ordspråk" av min kusin Eva (som i sin tur hämtat det från Pippi Långstrump):
- Nu är det äst att jag skärper mig, annars får jag ta i med hårdhandskarna med mig.
På tal om hårdhandskar, vad tycks om den här "tuffare" varianten av ABBA's Gimme Gimme Gimme, här framförd av Yngwie Malmsteen.
Visserligen var jag iväg i torsdags och tränade lite bowling för första gången på nästan två månader, och i lördags var vi tur & retur till Göteborg (födelsedagskalas för lilla Jessica 3 år), men annars får jag inte mycket gjort. Känner mig mer "försoffad" än vanligt.
Det blir till att skärpa till sig lite grann, det mår jag bara bra av. Jag lånar ett tänkvärt "ordspråk" av min kusin Eva (som i sin tur hämtat det från Pippi Långstrump):
- Nu är det äst att jag skärper mig, annars får jag ta i med hårdhandskarna med mig.
På tal om hårdhandskar, vad tycks om den här "tuffare" varianten av ABBA's Gimme Gimme Gimme, här framförd av Yngwie Malmsteen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
