Varför är det svårt att hinna med?

Egentligen har jag reda svaret på frågan i rubriken, men just nu finns det ett behov av att få skriva lite om det.

Det är bara att inse att jag inte hinner med allt det jg skulle vilja göra. Det är då som behovet av att prioritera är extra stort, och det är inte min starka sida, jag tror fortfarande att jag skall hinna genomföra "allt".

Tyvärr så blir det nedprioriterat som jag egentligen skulle ha ganska högt upp på listan, det egna välbefinnandet och då framförallt tid för bl.a. egen träning.

Men när det är mycket att göra både på jobbet, hemma och inom föreningsarbetet så kommer man själv allt längre ned på prioriteringslistan.

Det är inte fallet så att det är så många andra som ställer krav på att jag skall göra vissa saker, utan det är till största delen jag själv som fixar kraven.

Igår (och även på tisdagskvällen) var jag med och avtackde en trotjänare som nu går i pension efter 44 år i företagets tjänst (och vi har jobbat mer eller mindre tillsammans inom samma område sedan 1981). Det var en lyckad och positiv avslutning med både skratt och lite tårar, men framförallt verkade den nyblivna pensionären mycket nöjd.

Men jag blir lite eftertänksam och fundersam över om all denna lojalitet och engagemang inte är "mer värt" än en middag tillsammans med g:a arbetskamrater, en middag med dagens arbetskamrater, ett par presenter och några fina tal (man får inte glömma de goda tårtorna heller).

Hur många av oss som arbetat med personen i fråga har under årens lopp visat vår uppskattning för det som presterats? Alla gånger som det varit tungt och jobbigt, har det funnits stöd att få då? Hur många gånger har personen fått en kram eller en klapp på axeln och ett uppmuntrande "vilket bra jobb du utfört"?

Visst, personen har fått lön för sitt arbete och det skall kanske räcka tycker en del. Men jag blir i alla fall lite eftertänksam och får nästan lite dåligt samvete för min egen del. Jag vet att jag själv kunnat vara mer uppmuntrande och stöttande i en del lägen, men det går inte att göra så mycket åt nu.

Jag hoppas att personen får en riktigt skön tid som pensionär, och jag skall i alla fall försöka visa mer uppskattning till både familj, medarbetare och alla i vänskapskretsen innan det "är för sent".

Varför skjuta upp till morgondagen det som du kan göra idag.

Tom Cochrande känner kanske inte alla till, men låten Life is a highway är både enkel, rak, fulla av energi och passar för att höja stämningen lite nu.

Life is a highway, I wanna ride it all night long......